måndag 21 mars 2016

Att bygga relationer och visa eleverna var de ska - utan det är jag ingen lärare!

Jag sitter och tänker tillbaks på de snart tre år som jag haft mina elever nu. Tre år av mycket slit, svett och funderingar. Första året över hur jag som lärare skulle ändra mig, hur jag skulle kunna tillgodose alla behov, hur jag skulle kunna lära känna eleverna tillräckligt väl för att de skulle lita på mig, hur jag skulle kunna få föräldrarna att lita på mig eller hur jag skulle få eleverna att känna att det var kul att arbeta med de olika ämnena i skolan.Jag ägnade mycket tid till hur det skulle kunna bli lugn på de andra lärarnas lektioner också då det var lugn och arbetsro under mina lektioner.  Men det sista året har det mest varit slit, svett och funderingar på hur jag ska kunna ge alla eleverna ännu mer input, ännu bättre förutsättningar att lyckas, ännu mer redskap till sitt lärande.....och nu kommer den stora skillnaden! Det är inte någon skillnad tänker du nu men det är en ENORM skillnad. Det första året jagade jag eleverna men nu jagar eleverna mig. De vill ha  mer läxa för att kunna komma ett steg till, de vill att jag kollar av deras läsning för att se om de gått framåt, de vill att jag sitter med dom för att de ska bli bättre på matte, engelska eller svenska. De efterfrågar kunskap - de vill lära sig mer. De har fått ett driv och det är så underbart att se. Jag ser vad sybligt lärande gör för eleverna, jag ser vad det gör med eleverna när de vet var de är och vart de ska, jag märker att det inre drivet är det som gör något med våra elever och deras förmåga att nå målen. Jag har många elever utan full måluppfyllelse, många elever som har en låg väg kvar men på frågan om de känner att deras lärare tror de kommer klara målen i skolans ämnen har 100% svarat JA. Det tycker jag säger en hel del om hur viktigt det är med relationer, kunskapsfokuserat, höga förväntningar och positiv feedback! Jag älskar när eleverna jagar mig med blåslampa istället för tvärt om!

måndag 11 augusti 2014

Avtryck och ansvar som lärare!


"Jag vill nominera min förra lärare Anne Månsson. För att hon kan verkligen de hon gör och hon lär ut på en jätte bra och roligt sätt. Hon fick mig och min klass att vilja jobba hårt i skolan. Istället för att ge oss massa tråkiga böcker så gjorde hon allt på internet och de visade sig vara mycket bättre i våra betyg. Jag tycker Anne är värd att vinna detta pris för hon är en underbar lärare och hon gjorde min gammla klass som va helt sönder splittrad och stökig klass som man inte trivdes i till en klass där alla blev bästa vänner och som man ville umgås med hela tiden! Som sagt hon är värd detta pris!! Larareanne.se är bloggen ! Rösta på den så är ni alla bäst!"

Dessa underbara rader skrev min före detta elev som nominering till Lärarpriset i webstjärnan. Jag hade henne i tre år (år4-6) och hon börjar denna terminen år 8. Hon har börjat på en annan skola men fortfarande är det för henne viktigt det jag gjorde för henne och hennes klass.

Jag mötte för några år sedan en årskurs fyra som hade haft alltför många vikarier och tillfälliga relationer hos vuxenvärlden av olika anledningar. En pojke sa: "Jaha och hur länge ska du stanna då?" Jag svarade förvånat och faktiskt också något förnärmat: "Tills du går ut sexan". Han tittade på mig med en blick som var full av misstrohet och hånfullhet fast det fanns också en strimma av nyfikenhet. Jag tror det var bland annat den där nyfikenheten som gjorde att jag då lovade både mig själv och hela klassen att jag skulle stanna. Det innebar tre år av svett, blod och tårar men oj vad det var värt det. Jag kommer i mitt hjärta att alltid bära dessa underbara människor, jag kommer alltid att tänka på hur det gick för dom, jag kommer aldrig glömma deras namn och deraas drömmar. De har en speciell plats i mitt hjärta dessa barn man fick kämpa för så.

Att bygga relationer är det absolut viktigaste som vi lärare har i vårt uppdrag. Vi kan glömma att få våra elever att nå kunskapskrav och måluppfyllelse om de inte tror på sig själva och på att de har människor runt sig som de kan lita på. De behöver förtroendefulla relationer och utan det kan de aldrig komma vidare.

Mitt kvitto på mitt hårda arbete visar sig på fler sätt. Då jag går i korridoren på den högstadieskola som de nu går på får jag spontankramar av en del, glada tillrop från andra och djupa samtal med en del. Alla har mig på Facebook och de skickar ofta och gärna små meddelanden för att upprätthålla kontakten. Då är det ändå över ett år sedan jag släppte dom och dessutom - hur coolt är det att gå i åttan och krama om sin förra lärare? Jag är så oerhört stolt över det jag åstadkom med den klassen. De ungdomarna får mig att förstå hur oerhör viktiga vi lärare är, hur oerhört viktigt det är att vi tar vårt ansvar och att vi ger våra elever de rätta avtrycken och intrycken för att de ska få en stadig grund att stå på.

måndag 21 juli 2014

Kreativitet är så viktigt men tillåter vi det i skolan idag?


När jag gick i skolan hade vi en Emil i Lönneberga och en Pippi Långstrump i varje klass – idag har vi instället tio av dessa karaktärer i våra klasser. Frågan man då ställer sig är – ”Är det barnen som vi ska ändra på eller är det vi vuxna som behöver anpassa vårt arbetssätt och vårt bemötande?” För mig är svaret på frågan självklar men tyvärr är den inte det för alla. Det är väl därför vi har denna evinnerliga diskussion om hårdare tag och mer disciplin för att kontrollen ska återfås.

I min värld tänker jag att det är just dessa Emil, Pippi, Lotta på Bråkmakargata, lilla Ida och Madicken med flera som vi faktiskt behöver ha i vårt framtida samhälle. Vi behöver ha kreativa människor som vågar testa som vågar säga vad de tycker som vågar misslyckas och göra om som vågar vara sig själva fullt ut! Tänk om det är så att det fanns lika många Emil och Pippi i klasserna förr men det saknades förståelse och utrymme och det var för många auktoritärer som styrde barnen då både hemma och i skolan.

I skolan i dag behöver vi mer kunskap och förståelse för olikheter, vi behöver mer insikt i hur barnens värld fungerar, vi behöver våga vara delaktiga i det samhälle som finns utanför skolan och vi måste lära oss att integrera samhället och skolan med varandra.  Vi behöver fortfarande ha enormt tydliga ramar och riktlinjer, vi behöver tydliga mål och visioner men vi kanske inte kan trycka in barnen i samma trånga ramar som fanns för bara tio- tjugo år sedan. Kanske behöver vi låta barnen få en större ram men kanske den faktiskt behöver vara ännu tydligare än den förra? Från lydnadsparadigm till förståelseparadigm – det är dit jag vill komma. Det är den skolan jag vill att mina barn får uppleva det är då jag tror att vi kan förbereda barnen bäst för att klara av ett samhälle som vi faktiskt inte har en aning om hur det kommer se ut. Vi behöver tänkande, kreativa människor som vågar tänka utanför boxen – hur ska de kunna tänka utanför boxen om de hela tiden blir begränsade i sina tankar? Hur ska de kunna träna sig i att bli kreativa och innovativa om de inte uppmuntras till det?

”Det är synd om Svenssons i Katthult som har en sån illbatting te pojk”, sa de. ”Honom blir det aldrig nånting av.” Trodde Lönnebergaborna, ja! Tänk, om de hade vetat hur det skulle gå med Emil, då hade de nog inte sagt så! Tänk, om de hade vetat att han skulle bli ordförande i kommunalnämnden, när han blev stor! Du vet väl inte vad det är för nånting, att vara ordförande i kommunalnämnden, men det är något mycket fint, det kan jag försäkra, och det blev Emil så småningom”.

Vi vet ju aldrig vad det blir av alla dessa underbara förmågor som vi har ansvar över under många timmar varje dag i våra klassrum men vi måste hjälpa dom att hitta sig själva, stärka sin egen identitet, låta dom prova och misslyckas och framför allt vara deras handledare mot mål och visioner. För att klara detta återkommer jag till ordet relation. De måste vara trygga även i relationen till varandra och till oss vuxna. De måste känna att de duger och att det finns någon som verkligen lyssnar, bryr sig och agerar utifrån deras vilja. Det är bara då de kan lära sig att deras åsikt är viktig, att deras tankar betyder något och att de kan utvecklas inom precis det som de själva bestämmer sig för. De behöver inte bli något annat för att passa in utan bara vara sig själva!

Emil gjorde ingenting för att vara elak utan han var snarare omtänksam. Han hissade ju upp Ida i flaggstången för att hon skulle få se till Mariannelund – det var ju för hennes skull och inte hans egen han gjorde det. Han satte råttfällor i hela köket för att Lina skulle slippa råttan inte visste han att hans pappa skulle komma och trampa i en av dom och fastna med tån? Det bara blev ju så.

Så är det för barn – barn gör rätt om dom kan och oftast bara händer saker, vi måste då tänka att vi ska hjälpa dom att göra rätt val nästa gång.

Jag lovar er att vi måste ändra hur vi ser på kunskap hur vi arbetar för att eleverna ska nå målen för vi behöver ta tillvara på alla dessa underbara Emil, Pippi, Madicken, Rasmus på Luffen och Ida. Vi behöver ändra ramen om den ska kunna ge utrymme för alla barn att växa och fortfarande känna sig trygga för det gör de om det finns plats. Vi kan inte tvinga tillbaks eleverna i den gamla ramen då de redan har börjat växa utanför, vi måste anpassa kraven och ramen så den passar alla våra barn i skolan.

Alla vill ha kreativa, entreprenöriella och idérika elever – det får vi bara genom att tillåta dom bli det!


 

Bilden längst ner är tagen från Fröken Flipps blogg och även en del inspiration vad gäller Emil i Lönneberga.

torsdag 19 juni 2014

Mod är att följa sitt hjärta!

Har kommit hem och landat i soffan efter en helhetsupplevelse - #LITS2014! Det är helt otroligt fantastiskt hur många människor som jag har träffat, hur mycket input jag har fått och hur många gånger jag tränat min modmuskel dessa dagar! Upplevelsen går inte att beskriva - jag har landat i soffan men långt ifrån landat mentalt. Lits måste man uppleva inte höra om i efterhand! Ska ändå försöka återge lite av det fantastiska som jag varit med om.

Årets LITS hade tema MOD. Och tänk att det är så fantastiskt att om vi bara får alla att känna trygghet, kärlek och tillit till sig själv så kommer vi ha modiga människor omkring oss. Det är ju bara så att det är inte så enkelt....förändringen måste börja hos mig själv och inte hos någon annan och det är ju det som liksom gör det hela lite jobbigt! Visst är det så mycket enklare att ge råd till andra än att verkligen ta tag i den egna spegelbilden.

Vi människor vill gärna vara i vår bekvämhetszon där vi vet vad som händer där vi vet hur det blir och där vi känner att vi har kontroll. Om vi inte har kontroll eller om vi inte vet vad som ska ske då blir det jobbigt, då blir vi osäkra och då har vi inte längre den trygghet vi behöver. Men om vi i det läget vågar säga att vi ska träna oss i att våga, om vi vågar utmana våra rädslor och ta ett litet steg ut i det som inte innefattar vår trygghetszon då blir vår trygghetszon succesivt större. Vi blir mer modiga och vi kommer kunna komma lite närmre den dröm som vi kanske har.

Att skapa världens bästa skola pratade Pamela Sabiljar om - vilken energi och vilken inspiration...man blir verkligen sugen på att skapa en skola utan rädsla, en skola utan fördomar och en skola där alla känner trygghet och glädje. Är det omöjligt? Ingenting är omöjligt! Vissa saker tar bara lite längre tid än andra. Om vi kan lära våra barn och ungdomar och även oss själva att älska våra misslyckanden då kommer vi att komma en bra bit framåt, då kommer vi att lära från våra misstag, då kommer vi att känna att misslyckandena faktiskt hade en mening. För jag tror att allt som sker har en mening men att vi måste själva se till att meningen med det blir verklighet. Jag blev väldigt inspirerad av hennes liknelse mellan våra diskrimineringsgrunder och ett träd. Hon menade att de sju diskrimineringsgrunderna var grenar ut från trädet och längst ner i roten eller stammen är det rädsla som finns och jag tänkte mycket på det. Vi bör ju skapa en skola utan rädslor, en skola där alla käner sig trygga där alla känner att de duger precis som de är. Att bota rädsla gör vi genom att skapa trygghet och att låta eleverna bli trygga i sig själva. För att klara detta mpste vi vuxna var trygga i oss själva och med varandra - så kontentan blev återigen att vi måste börja med oss själva!

"Spegelbilden ler aldrig först!"

Vi fick inspiration och glädje men även tårar och allvar från underbara Lou Rossling. "Innanför skrynkliga skal finns ädla pärlor." Vilken förebild hon är som har så mycket klokskap med sig. Är så tacksam att hon delar med sig!

Jag mötte även många nya vänner, många som tänker som jag, många nyskapande och nytänkande och framför allt många öppna människor! En av dessa personer som jag mötte var Lotta Karlsson - Fröken Flip. Vi hade många fantastiskt intressanta samtal tillsammans som var utvecklande och kul att se att det finns folk runt om i landet som tänker som jag om lärandet. Vi gjorde en liten unconference tillsammans under dag två och för er som inte vet vad det är kan jag berätta att det handlar om att alla som vill får anmäla sig till att hålla i en workshop kring något man brinner för. Jag utvidgade min modmuskel och gick utanför min trygghetszon och skrev upp att jag ville prata kring Flippat klassrum. Vi var sju stycken som sedan satt och diskuterade allt från den mentala flippen till de praktiska tips och ideér som man kan behöva i form av program och appar för att fullfölja sina "flippade" tankar. Vi kom fram till uttrycket att "Flippen är läxan som alla kan lyckas med".

Jag har många fler tankar kring det jag varit med om men de får nog mogna ett tag till innan jag vill dela dom med er! Det jag främst tar med mig är att man måste våga följa sitt hjärta mer och våga lita på sin magkänsla. Man måste låta kroppen vara med för man kan inte bara ta beslut i det rationella, logiska och trygga utan man måste våga lita på sig själv och våga utöka sin egen trygghetszon.

Modiga vuxna ger modiga barn - eller är det modiga barn som ger modiga vuxna?

söndag 4 maj 2014

Thinking outside the box - sudda alla gränser?

Sitter och funderar på uttrycket Thinking outside the box. Varför är det så revolutionerande egentligen? Är det för att vi i lärarrollen så länge varit så styrda av läromedel, att vi varit så styrda av uppnåendemål år 1, 2, 3, 4, 5 ,6 etc, att vi varit så styrda av vad barnen ska kunna vid en viss tidpunkt, att vi varit så styrda av att man under höstterminen arbetar med bok 4A och under vårterminen bok 4B? Jag vet inte, jag har alltid undrat varför alla barn förväntas lära sig att läsa när de fyller sju år, varför alla förväntas börja förstå siffrornas värde vid en viss ålder, varför man måste läsa om Sveriges landskap i fyran, Europa i femman, människokroppen lite i tvåan och resten i femman, Blekinge i trean och rymden i tvåan? Är det någon som inte känner igen dessa oskrivna regler som finns på nästan varje skola? Skulle inte tro det. Ska man då "Thinkig outside the box" borde vi inte ha klass 1 klass 2 klass 3 klass 4 osv. Vi borde inte ha en mattebok för år 4 inte en engelskbok för år 5 etc. Tänk om vi kunde haft böcker utan stämplade årskurssiffror på? Tänk om vi kunde få ha böcker på olika nivåer bara där varje elev kunde känna att han eller hon lyckas precis på rätt ställe? Tänk om det varit böcker utifrån förmågor och kunskapskrav istället där man tar upp det centrala innehållet på ett bra sätt?

Jag ser inga problem med att arbeta lite mer flytande med större grupper av elever där man arbetar mot kunskapskraven i år 6 men där alla får vara precis så långt som de faktiskt är i sin utveckling på riktigt! Sudda ut klasstänket, sudda ut stämplarna med böcker utifrån årskurs utan tänk istället flytande inom de olika kunskapskraven som vi har! 1-3 och 4-6 och att förskoleklassen skulle kunna få vara med ibland och att en del i ettan skulle kunna få gå neråt ibland då de behöver mer lek än skola ett tag. Tänk om alla dessa gränser kunde suddas ut så man kunde arbeta på sin egen nivå hela tiden på riktigt - då tror jag att människan kan utvecklas optimalt inom allt! Inte vill väl du ha alldeles för höga eller för låga krav på dig? Vad gör du då? Protesterar? Jovisst, i bästa fall och om barnen gör det är de bara krävande eller stökiga! Ställer vi krav på eleverna som de klarar av kommer de också att utvecklas på ett optimalt sätt!
Därmed inte sagt att vi inte ska ha höga förväntningar - för det är något vi måste ha!

lördag 15 mars 2014

Barn gör rätt om dom kan!

Sitter och läser boken Vilse i skolan av Ross Greene. En helt fantastisk bok som går rakt in i mitt hjärta. Just nu är det så mycket diskussioner både i media, i grupper på fb och via olika bloggar om just detta med hårdare tag och disciplin. Det är ett väldigt intressant och viktigt ämne och speciellt nu när vårt samhälle befinner sig i klyftan mellan lydnadsparadigm och förståelseparadigm. Jag menar vilken unge idag, eller vilken vuxen för den delen, kommer arbeta med större glädje och ökad kreativitet om man piskar på ännu mer? Kanske i ett kortsiktigt perspektiv kommer produktiviteten att öka meninte långsiktigt. Om det ska öka långsiktigt måste man hitta något som gör att individen i sig själv vill. Ett inre driv, en inre motivation och vad får vi det av? Jag är övertygad om att vi får det av att få lyckas.
Vi måste få lyckas för just den människan vi är och för just det som just jag är bra på då växer man. Ross menar bland annat att det finns tre olika sätt att ta sig an ett problem. Plan A, B och C. Vi gör alla dessa olika saker många gånger i våra liv men det handlar om hur man tänker i grunden och vilket som man låter väga över.







Jag får varje dag bekräftat via barnen både hemma och i mitt arbete att det är på detta sätt vi kan bygga upp förtroende. Om man har svårt med matte eller svenska eller något annat i skolan så hjälper vi till att lösa detta, vi stöttar och vi sätter in resurser, vi skriver åtgärdsprogram och vi arbetar både hemma och i skolan med den förmåga som behöver utvecklas.
Tänk om det är så att även de olösta problemen och de outvecklade färdigheter inom andra spektra också behöver arbetas med på det sätt som Ross Greene menar? Tänk om vi genom att ha detta förhållningssätt kan få våra barn att träna upp livsviktiga förmågor som är grunden för att de ska klara av att ta över samhället en dag?

Tänk om det till och med räcker med att hela tiden ha i bakhuvudet: Barn gör rätt om dom kan!

lördag 8 februari 2014

Att vara stolt eller skryta?

Satt och läste en mycket bra inlägg från en av förstelärarna Andreas Ekblad i Svedala kommun som kallade det för "Att vara stolt eller skryta". (Ni kan läsa den HÄR. )
Mina tankar har tangerat mycket åt detta hållet länge och jag tycker han sätter känslan mitt i prick.

När man talar om att man gjort något bra eller om man lyckats i sin profession eller om man lyckats öka måluppfyllelsen, kreativiteten, glädjen eller lusten hos eleverna då handlar det inte om att skryta för att säga att jag är bättre än någon annan, det handlar om att skryta för att jag är stolt över det jag gjort! Det är en stor skillnad och det handlar egentligen om  att jag är stolt och vill skryta över vad eleverna åstadkommit med min vägledning. Jag vill gärna att mina elever ska få skryta om vad de är bra på. Med inspiration från Karin Brånebäck och hennes SKRYTLAPPAR som hon skriver om i sin blogg arbetar jag med detta med mina elever. Man måste få lära barnen att skryta över det de är bra på och sen hoppas jag att de kommer möta ett samhälle där det är ok att fortsätta vara stolt över det man är bra på! Karin skriver också om sin elefant Jante i samma inlägg och hur svår han har varit att få ut ur klassrummet......varför måste det vara så att han är så stor och ful och ivägen den där elefanten Jante?.

Visst är det väl så att alla vi lärare och alla andra människor med för den delen hela tiden gör saker, projekt, lektioner, planeringar och har visioner som vi är stolta över, som vi skulle vilja dela med oss av, som vi skulle vilja skryta om just för att vi är stolta, inte för att vi tror att vi är bättre än andra?

Karin Brånebäck skriver i sin blogg KILSKRIFT "Man kan inte gömma undan en elefant. Den står där och syns hur många virkade dukar man än försöker lägga över den och även om man målar den som en hibiskus och ställer den i ett hörn med de andra vissna växterna i personalrummet. I det läget är det lika bra att släpa fram elefanten och peka på den med hela handen, tänkte jag."

Min fundering är om du vågar visa vad du gör som är bra och om du vågar dela det med andra? Om du vågar släpa fram den där elefanten och peka på den med hela handen - eller
om du fortsätter försöka gömma den i ett hörn med en massa virkade dukar?